Fansanslife

När någon frågar mig hur jag mår så svarar jag alltid samma fras: "Det är bra, lite trött bara.. själv då?"
Varje gång! Jag behöver inte ens vara trött, jag bara säger det för att man ofta känner sig lite trött lite hängig och lite otillräcklig på något sätt.
För att i medelmåttliga Sverige är det inte okej att synas, Må SKIIT bra och bara skrika för att man är så lycklig.
Det anses vara konstigt.
Jag är inte rädd för att vara konstig, Vissa dagar är jag sjukt lycklig, och vissa dagar är jag helt enkelt pigg, men ändå så mår jag aldrig bättre än bra, jag är alltid liiite trött för att någonting ska vara lite fel och jag frågar alltid hur den
som frågar mår, (även om jag inte bryr mig)
Är det egentligen någonsin någon som bryr sig?
Självklart, när mamma frågar hur jag mår, så bryr hon sig och samma med min sambo, nära vänner osv. Men alla andra?
Dom som man inte känner? människor man nyss träffat, folk man hatar men måste prata med på jobbet, alla dom?
Frasen "hur e de" är ju egentligen bara en öppningsfras, något att säga för att det inte ska vara tyst, ett sätt att visa att man inte är en överjävlig människa som inte har några känslor?

Oftast när jag frågar hur någon mår så vet jag inte ens att jag sagt det. Eller så vill jag ha något sjukt svar, typ: Jag har precis skilt mig/ någon jag känner har dött, jag tatuerade mig på röven igår så de svir lite när jag sitter!
Det är ju skit tråkigt att varje dag höra : "DET ÄR BRA" Vad menas ens med det?
Jag ska från och med idag sluta svara så, för det är ingen som bryr sig. Jag ska svara hur det egentligen är.
Hade någon frågat mig idag hur jag mår så hade jag svarat: Det är skit, jag är jävligt rastlös, äckligt trött av as starka voltaren tabletter, jag haltar mig fram och går upp i vikt.
För det är så jag känner.
Den som frågar hade antagligen vänt på klacken och tyckt att jag va världens mest miserabla människa, men va fan de va ju hon/han som undrade?, jag bara svarade.

Härom Dagen gick jag och min mor en Vandring för barncancer fonden vid namn Tappa Vandringen.
Den Tog två och en halv timme då den var 1,6 Mil lång, genom skog upp,ner upp ner hit dit blablabla

Jag har länge haft ont i mina höfter när jag promenerat men det är ändå så att jag kan gå utan större problem och tänkte därför att jag skulle klara av ett lopp som detta.

Att det kallades Vandring fanns inte i vår värld utan vi Powerwalkade runt hela varvet och jag sprang sista biten så jag inte kunde gå eftersom höfterna hade iprincip lagt av efter halva varvet och det var lättare att springa då man inte la så mycket tyngd på dom.

Efter varvet hade jag jätte ont i höfterna men gick ändå ut och dansade, på kvällen. Och sisådär runt midnatt la ena höften av helt och jag kunde inte ens stötta på höften alls.

Så igår morse tog jag taxin ner till läkaren som gissade sig till överansträngning och inflammation i höftleden, vilket resulterade i kryckor och as starka voltaren tabletter samt inget jobb eller promenad på en vecka.

Känner inte att jag har as mycket insperation.
Känns surt just denna veckan då jag har jätte mycket planerat, samt en liten hemlis som kanske kommer bli av på fredag.
Kan knappt röra mig då varje rörelse typ involverar höfterna.
haha men men
får se de positiva i det hela, jag har MASSOR av tid att titta på Tv, och äta.


Älskar min fina vän sara, Min allra bästa vän. Vi har alltid sjukt kul och jag kan öppna mig helt för henne,
Tack för att du finns

Här är bilderna från lördags kvällen:






gå in på saras blogg för fler bilder : www.journal.devote.se


Och denna bilden är till Sara:

Tappade bort mitt självförtroende någonstans igår när jag fick min studie plan inför hösten.
Helt plötsligt kändes allt För verkligt och ångesten kröp på som alltid när jag ska göra någnting för första gången.
Mitt självförtroende springer helt enkelt och gömmer sig and its nowhere to be found.

Kommer jag klara en utbildning och framför allt, kan jag tillräckligt mycket om någonting för att lära ut till andra?
Kommer dom lita på mina ord? kommer jag få jobb eller kommer jag få höra " i told you so" av alla som inte tyckte att denna utbildningen var ett bra val?
Fuck.

Depp inlägg, men de behövs idag.
Det ös regnar ute, jag har varit nere/trött i flera dagar och inte direkt rört på mig as mycket.
Känner mig värdelös.
Haha pity

VARFÖR händer alltid detta mig när jag hamnar inför någonting där jag måste spela på mig själv?
Varför tänker jag alltid negativt, har jag inga höga tankar om mig själv alls?
blabla "ingen kommer gilla mig" " jag kommer aldrig klara detta " sämst blablabl ligger med ångest om nättrena och kan inte sova, förlorar min livsglädje och den där GNISTAN som fick mig att söka från första början.

SKÄRP DIG FANNY, klart som fan att du aldrig klarar detta med en inställlning som en självmordsbombare?

Innerst inne vet jag att när jag väl kommer in  i utbildningen så kommer jag ge gärnet, och även efteråt när det gäller att söka jobb, har redan lagt upp en plan och har massor av ideer.

Det är bara nu som jag behöver gråta ut och rensa bland all rädsla och ångest.
Det kommer gå bra och jag kommer lyckas.

Tack hej leverpastej